Jag har ett ständigt bekymmer

med min födelsedag, varje år är det samma sak.

Att bli firad storslaget och att inte behöva böna och be mina vänner att komma på min födelsedags fest. Och det vore också underbart att inte behöva planera festen eller bjuda in folket, utan folket skulle i stället komma till mig och säga att de vill fira mig med en fest.
Varje år får jag samma fundering om jag ska strunta i att bjuda folk så jag får se vilka som kommer ihåg min födelsedag och vilka som vill fira mig men än så länge har jag inte vågat göra något sådant för jag är rädd att jag skulle sitta ensam och gråta.

Jag vet att jag är omtyckt men när det kommer till min födelsedag så har jag svårt att se det för att alltför många säger att de kanske kommer och då gör det ont i mig och jag börjar nästan gråt.

Förr grät jag i en veckas tid innan jag fyllde för att jag inte blev firad som jag ville bli firad och att min bror och hans familj inte ens verkade komma ihåg när jag fyller trots att min mormor fyller år dagen innan jag och firas minsann med pompa och stå varje år. Väldigt många år så har hon firats på min födelsedag och jag har kanske fått presenter i skymundan så att hon inte skulle bli sur.

Men i år ska jag inte fira henne utan i år är min födelsedag min och jag ska fira den med mina kära vänner.

Min födelsedag är ett känsligt kapitel för mig, alltför känsligt och det vet jag om och jag försöker bättra mig varje år. I år ska jag t.ex. försöka vara nöjd med de som kommer och inte bry mig så mycket om dom som inte kommer men det kommer inte att bli så lätt. Jag vill så gärna bli firad av alla som håller mig kär, i mitt hem.

Jag har inget större problem att ”jaga” folk till fester men när det kommer till min födelsedags fest så orkar jag inte göra det för jag har fullt upp med att försöka hålla näsan över vattenytan. Jag bryr mig inte heller så mycket om en del inte kommer på vanliga fester men när det gäller min födelsedags fest så bryr jag mig alldeles för mycket om de som inte kommer…tyvärr.

Ta hand om er!

Kram Hjärtat

Jag har kommit underfund

med att det är riktigt kul att kasta saker.

För ett antal år sedan skulle jag ha satt mig ner och gråtit om någon hade bett mig att kasta de saker som jag idag har sorterat bort eller kastat bort. När jag bodde hemma hos mor och far hade jag ett stort hamstrings problem, jag samlade på allt även reklam.

När jag fick diagnosen asperger hade jag tur att få ett stödteam som hjälpte mig att sortera och kasta litegrann men även det var väldigt jobbigt för mig. Jag har även turen att min valda syster då och då hjälpte mig att städa och kasta lite fast det var också jobbigt för mig men hon var snällare än min mor, hon gick in i mitt rum och domderade och slängde de saker som hon tyckte var onödiga att spara på fastän jag grät och bad att de inte skulle kastas.

Ni som känner mig kan nog inte förstå hur mitt rum såg ut när jag bodde hemma med mina föräldrar. Det var sällan som golvet syntes och så var det också i min lägenhet som jag skaffade, det fanns ibland gångar som mina vänner fick gå i men oftast så fanns inte de heller utan de som kom på besök fick hasa sig fram genom all reklam och alla papper som låg överallt men det är i det förflutna.

Nu syns golvet jämt och det är riktigt fint i alla hyllor och på alla synliga ställen men jag har fortfarande mycket jobb kvar att göra, det är massor med saker i skåpen som jag har men det får bli senare. Tack vare min syster och boendestödet och min egen kämpar anda så har jag utvecklat mig själv så att det inte är så jobbigt att kasta saker längre. Ibland är det väldigt befriande att kasta saker.

Ta hand om er!

Kram hjärtat